Stockolm aug 2010

Ingenting är längre som förut!!!!!
Tack och lov
Björn Ranelid hade ett fantastiskt radioprogram i sommar om Söder i Stockholm. Jag satt som klistrad vid radion. Han målade upp ett Söder som jag både kände igen och inte, Fanns allt detta fantastiska som han berättade om.

Dessutom bodde han på "puckeln" (Hornsgatan) och sände från sin lägenhet. Jag bodde där ett tag på 60 talet. Tiden där var tuff. Jag var sprutnarkoman och polisen gästade vår lägenhet med jämna mellanrum, men också gangsters som beväpnade skulle inkassera skulder för levererat amfetamin. Att jag klarade livhanken var ett under. Ett under var det också den dag då jag "vaknade upp" och förstod vem jag var och vad jag sysslade med. Jag kände mig helt plötsligt skuldmedveten för att jag dragit ned andra i träsket genom att förse dem med droger. Hur skulle jag kunna komma ifrån allt detta. Jag brukade hålla igång omkring en vecka med att regelbundet ta en sil med amfetamin. Under den tiden sov man inte. Sedan kom hallucinationerna. Överallt "såg jag" poliser (snutnoja) då var det dags att köra ut alla från "kvarten" och ta en spruta med lungnande så att det gick att sova. När jag sedan vaknade upp var det dags att äte lite och starta upp business och ta en sil. Men då sanning gick upp för mig en sådan morgon bestämde jag mig för att sluta. Men hur? Jag gjorde i ordning en extra XXXL dos och sprutade i mig. Nu fick det vara slut. Jag blev förtvivlad. Jag fick inte en kick ens. Jag hoppar ner genom fönstret med huvut före tänkte jag och tog sats, men kom inte fram till fönstret. Det var som om någon stod i vägen och hindrade mig. Vad jag inte visste var att min storasyster och hennes gäng bad till Gud att han skulle rädda mig undan drogerna och ta hand om mig!!! Jag lämnade lägenheten via trapporna och kom aldrig tillbaka till den igen. Det var sista sprutan jag tog

Jag hade hoppats på att få komma upp till Björn Ranelid och få se hans lägenhet och bakgården men han hade tyvärr inte möjlighet att ta emot mig. När jag såg att hans lägenhet var på andra våningen förstod jag också att det var lägenheten ovanför som var "min"

Mitt emot lägenheten finns Mariakyrkan med med många celebriteter begravda, däribland Lasse Lucidor och Evert Taube.
På Lasse Lucidors gravsten står "Kallad den olycklige" jag är dock tacksam för han psalm där han skriver:

 

Döden gör mig icke häpen,
Ändock han syns faselig,
Ty han är af Christo dräpen
Och kan icke skada mig.
Domen fruktar jag ej stort,
Fast jag hafwer illa gjort;
Ty den trösten jag ej glömmer,
Att min broder Jesus dömmer.

Jesu blod min skuld afplanar.
Jesus hafwer allt försont;
Jesus allt godt för mig manar,
Att jag warder nådigt skont.
Jag en säker tillflykt får
Uti Jesu djupa sår;
Jesus hjelper utur nöden
Uti lifwet och i döden.

Undrar om det var här på Bellmansgatan där "restaurang Söders hjärta" nu ligger, som det fanns ett ölshapp som hette Café Bellman? Där mötte jag en äkta söderkis som aldrig varit i Norrland. D.v.s. inte norr om Slussen. Han bodde i fassans legenhet, hade aldrig åkt tunnelbana och sa att allt som behövs finns på Söder!

Det gamla är förgånget
och nya kändisar flyttar in

Snedtorget (Mariatorget) min gamla arbetsplats är sig likt även om Benny Andersson tagit över biografen. Jag slår mig ner på på en bänk och samtalar med en Söderkis som var utrustad med en ölburk. Han hade konfirmerats på söder, prästen och vaktmästarn luktade sprit och hade inte gett honom någon mersmak för religionen. Nu blev jag guidad genom människoödena som passerade revy. Borta på bänken under presenningen sover fortfarande en hemlös kvinna med alla sina ägodelar. Hon brukar vakna vid denna tid och gå till Konsum för att skaffa frukost. Langarna är snart på plats och det är buisiness as usual.

På en bänk sitter några obekanta för min "söderkis". Ena damen är från Haparanda, min födelsestad, dialekten är solklar. Hennes väninna har barn och barnbarn på söder. De skulle ägna dagen åt promenader runt söder och hade nu avverkat sin frukost tillsammans på torget.
Vid T-bane nedgången dyker minnet upp av den morgon jag kom uppför rulltrapporna med en papperskasse full med varor från en lokal tillverkare. Det är razzia. Hjärtat slog extra slag när en polisaspirant stannar mig och undrar vad jag har i den. Knark svarar jag, samtidigt som jag ser överkonstapeln. När han ser mig säger han till polisen vid min sida: Det är bara Selander, han driver med dig, låt han gå! ÖK hade inte insett vilken ful fisk jag var.
Jag gick vidare till Mariapolikliniken, det var där jag hamnade när jag irrade runt efter att försökt ta mitt liv.Idag hittade jag inte den gamla ingången. Allt är nybyggt (70-talet), plus en barack med läkarmottagning för hemlösa. Då visste jag inte vad MP var, jag stod bara framför dörren och läste om akutmottagningen för drogmissbrukare. Det var en märklig händelse, det var som jag drogs in och jag hörde mig be om hjälp att bli avgiftad. Jag låg där i tre dygn med alla helvetets kval. Min mor hade blivit underättad och kom dit, men hon orkade inte se mig.. Jag älskar min mor, vi har lagt det gamla bakom oss. Då kändes det pyrt, men jag har förlåtit henne, det kan inte ha varit lätt.

Utanför St:a Klara är det fritt fika, med smörgåsar för den som är hungrig. På kyrkogården sitter folk och äter sin frunch. S:ta Klara liksom andra kyrkor hade ingen dragningskraft för mig på 60-talet. Om man som min nya bekantskap på Mariatorget kände spritdoft och brist på andlg kraft bland prästerna, hade de inget vi behövde. Idag är S:ta Klara ett föredöme. Carl-Eric Sahlberg och Inga Pagreus är tillsammans med många eldsjälar, före detta missbrukare, prostituerade och annat "löst" folk är Guds händer och öron in i en värld som många inte ser eller bryr sig.

Plattan vid T-centralen omskrevs i kvällspressen som ett drogparadis på 60-talet, det låg ett skimmer av romantik över hashrökande ungdomar. Där fick jag min introduktioin till mysterierna och blev bjuden med till en källare i närheten där vi kokade opium och injicerade. Det dröjde bara en vecka så hade jag fått introduktion till amfetaminet. Vi som fanns på platttan blev snabbt kungar när ungdomarna strömmade till...
Idag finns Carl Erik Sahlberg med team på plats med fika och biblar, det blir samtal med förbigående. En kvinna som trillat dit igen kommer till CE och berättar, han lyssnar och säger: visst vill du bli ren igen...
Kungsan står i ny skrud och musiker spelar annat än på "min" tid. Ett minne som aldrig släpper var morgonen när jag vaknade bakom scenen, hopkurad under en överrock jag lurat av en krimmare Klam. Snön hade fallit medan jag sov...
slottet. Jag var med ett tag i en rörelse som hette Provie (för livet) För mig bara en flumgrej. Det sas att vi fanns på yttersta vänsterkanten. Ledaren var ett missionärsbarn, Roland von Malmborg. Rörelsen var helt klart infiltrerade av SÄPO En dag gick vi till vaktavlösningen på slottet för att dela ut några lappar med text där det bl.a stod Vägra värnplikt, vägra döda. Vi hann bara dela ut några var innan civila poliser högg oss och slängde in oss i en piketbil. Skuts till polistationen i gamla stan. Rättegång, dömd för uppvigling mot krigsmakt :-)
Gamla stans gränder är fulla av turister, en helt annan kommers idag. Jag hittar inte lokalen som "Myran" en underbar man drev där man kunde komma in och fika och få prata en stund. Han var f.d. socialass om jag minns rätt
Tunneln in till G:a stans T-bana ljuder av gitarrspel, There is a house of New Orleans" , jag sjunger med. Tre år efter att jag mött Jesus och börjat ett nytt liv med honom, var jag tvungen att åka via Stockholm. När vi närmade oss Centralen kände jag påtagligt doften av knarket i luften. I en av tunnlarna under Ccentralen såg jag en gammal polare sitta på golvet. Han kände inte igen mig. Jag orkade inte ta kontakt med honom. När jag kom in på tåget på nästa perong spydde jag.... Fortfarande känsligt...
Strykjärnet på Söder. Här bodde jag ett tag på ett pojkhem. Jag blev inte gammal där. En morgon försökte föreståndaren väcka mig. Jag var så trött efter att ha rökt ganska mycket dagen innan. Till sist drog han ner mig och madrassen och skrek DU MÅSTE STIGA UPP! Det gjorde jag, gav honom en rak höger, la upp madrassen och somnade om. Det var sista natten på det stället.
 
Det blir nog fler vandringar, den här dagen avslutades med en utmärkt middag tillsammans med mina brorsbarn. Ovanför oss vinkade passagerarna i en varmluftballong.
Här hittar du lite mer om mina rötter